Collateral Beauty och andra funderingar

Allt är verkligen inte som vanligt, och även om det är stökigt och ibland både sorgset och läskigt, är det också lite fängslande att betrakta vårt samhälle med allt som pågår nu. Inget kan tas för givet. Vi lär oss nya beteenden och förhållningssätt, omvärderar tidigare beslut och antaganden. Vi har mer eller mindre fri lejd att testa nya sätt att göra gamla saker. Det andas möjligheter och förnyelse samtidigt som oro och kaos flåsar oss i nacken.

Allt detta innebär lite nya insikter för egen del.

Det är så lätt att ha fel

Hade du frågat mig för en månad eller två sedan om det gick att köra mindfulness digitalt hade jag varit väldigt tveksam. Svaret hade varit en långsam huvudskakning, en tveksam min, och ett “Nja, det är ju trots allt det mänskliga mötet man vill åt…”.

Men plötsligt och utan vidare har jag nu kört mindfulnesspass digitalt. Och det gick ju jättebra. Över all förväntan faktiskt. Varför gjorde jag inte det från början, undrar jag nu istället.

Tänk så fel jag kan ha. Tänk så fast jag kan vara i min bevisligen rätt klena övertygelse. Och där har jag blivit serverad en fin påminnelse som jag ska försöka ta med mig i allt jag gör.

Jag undrar vilka andra övertygelser jag kånkar runt på, som också kommer visa sig vara fel? Jag blir väl varse.

Tänk så fel jag kan ha, tänk så inskränkt och fast jag kan vara i min bevisligen rätt klena övertygelse.

Det finns mycket att glädjas åt

Också känt som; You don’t know what you’ve got ‘till it’s gone. 

När jag inte längre kan susa ut till affärerna hur som helst, inser jag hur fruktansvärt bortskämd jag blivit. Jag är så van vid att kunna tillgodose de flesta av mina behov direkt och när så inte längre är fallet inser jag hur otroligt, orimligt, bra jag har det som lever under denna tid av överflöd.

När jag inte kan träffa mina vänner och familj närhelst jag behagar, utan istället tar mig för att FaceTime:a, känner jag hur jag saknar dem. Jag känner ett obekant tomrum i mig som sedan fylls av glädje när jag ser dem över den knackiga videonlänken som laggar och förvränger allas ansikten. Vilken förmån att sakna någon och sedan känna vördnad inför den relation man har.

När jag inte behöver lägga tid på att åka runt i knökfulla bussar och tåg inser jag hur mycket tid jag plötsligt har. Denna extra tid, som jag kan använda till saker som ger mig glädje och energi. På tal om det, jag har förresten aldrig promenerat och njutit av fågelsång så mycket som jag gör just nu (att uppskatta fågelsång är ett ålderstecken, visst är det så?).

Det är en salig blandning av perspektiv och känslor, och alla är ok

Jag upplever oftast att denna mörka kuliss som nu hänger omkring oss gör att de ljusa detaljerna syns så mycket bättre. Det blir lite lättare att se det som är väsentligt, det som spelar roll. Mer framträdande blir också det som faktiskt kan släppas taget om, det som visst inte var så viktigt som jag trott. Trots allt som är fasansfullt finns det också så mycket som är fagert.

I samma andetag och ögonblick som jag tycker det, ryms också den raka motsatsen: energin som ibland bara försvinner. En känsla av att hela jag avstannar, att jag tappar all framdrift. Ensamheten som komma krypandes, nästan påtagligt. Oron för framtiden, känslan av att vara isolerad, inte göra någon nytta. Maktlösheten och ovissheten. Oviljan att befinna mig i det här. Kanske till och med en rädsla för all denna tid, som nyss var så fantastisk, men som jag nu måste fylla med “annat”, när mycket av det jag brukade göra är borta.

Vi människor har den fantastiska förmågan att kunna välja en tanke framför en annan. Det ger oss makten att förse oss själva med ett nytt perspektiv, och i samma veva förändra våra känslor och tankar kring det som pågår. Detta är en förmåga och ett val som också kan kännas extremt långt borta och näst intill omöjligt att ta till. Det är inte i alla lägen vi orkar, kan eller ska välja ett annat perspektiv. Och så måste det få vara. Jag måste får vara ledsen, utan att känna skam eller skuld över att jag inte lyckas vända det hela till en framgång eller möjlighet. Jag måste inte alltid se den andra sidan av det där förbannade myntet. Jag måste få pendla mellan glädjen och dysterheten.

Din möjlighet är min förlust, eller kanske tvärt om. Och alla perspektiv är lika giltiga, lika viktiga. Vi måste ingenting, när det kommer till känslor och tankar kring det som pågår i vår vardag. Det vi däremot måste är att visa varandra tolerans för den position vi intagit i just detta ögonblick, denna konversation, detta nu. Och vi måste minnas att vår egen såväl som alla andras ståndpunkt också kan, och troligtvis kommer, att skifta och övergå från det en till det andra, om och om igen.