Att vara bra står i vägen för att bli bättre

Jag har levt större delen av mitt liv väldigt hårt sammansvetsad med min ”Jag är en bra person” – identitet. Och min ”duktiga flicka”, som alltid kan, ställer upp, gör rätt och levererar. 

Men, det lustiga är, om jag alltid, utan undantag, ska vara ”bra” och ”duktig”, så kan jag ju bland annat inte

• Göra misstag, och erkänna dem

• Ha en avvikande åsikt, och stå för den

• Se när jag sårar och sviker andra, och göra rätt för mig 

För sånt gör inte ”bra” personer. Och ändå är det precis sådant jag gör ibland. Och det är extremt påfrestande när något eller någon hotar mina föreställningar om att jag är bra och duktig. Jag kan blir trängd och kämpa rätt hårt för att få klamra mig fast vid att jag är ”bra”.

En avgörande förutsättning för att utvecklas verkar vara att erkänna att jag just INTE är bra och duktig hela tiden. Att det finns massor jag kan göra bättre nästa gång, lära mig, och behöva be om ursäkt för. 

Jag behöver sluta se mina etiketter som rustning och mitt existensberättigande. Jag är faktiskt ok ändå, även om jag inte i varje ögonblick är just ”bra” eller ”duktig”. Det gagnar mig att ha en lite mjukare inställning till ”bra”, för att kunna erkänna när det inte blev så särskilt bra alls. Jag måste släppa ”duktig”, för att kunna se mina utvecklingspotential och öva mig upp mot något som är bättre än det jag är idag.

Ovanstående är för mig idag självklarheter. Samtidigt tog det mig dryga 35 år och en sjukskrivning innan jag kom på det. Och fortfarande smyger sig egot emellan ibland och viskar i mitt inre; ”Men jag är ju en bra person, hur blev det så här…? Jag är ju duktig på det här, så hur kunde jag göra så..?”. Fortfarande är detta en utmaning ibland, och något jag måste jobba med. Det är inte något jag tror att jag kommer bli klar med inom kort.

Det är lätt att glömma bort, men ingen människa är endimensionell. Ingen är alltid bara bra, eller alltid bara duktig. Ingen har alltid ”rätt” åsikt eller är bara ”god”. Vi är alla en stor, härlig smet av genomtänkta och mindre genomtänkta handlingar, mer eller mindre omedvetna föreställningar, motsägelser och inre konflikter. Vi är alla så praktfullt komplicerade, med lager på lager av erfarenheter och antaganden om oss själva och andra. 

Vilka etiketter har du satt på dig själv? Och vilka skulle du behöva släppa, eller åtminstone hålla lite lösare i ditt grepp, för att utvecklas mer och våga vara hela du, precis som du är?