Jo, du har tid!

Jag har ofta genom åren hört kollegor säga något i stil med ”Vi behöver få tid…..”. Till att göra klart, testa, planera, tänka…allt möjligt. Jag har också kommit på mig själv med att tänka att jag behöver få tid till att planera, färdigställa, handla, skriva, stryka, träna. Allt möjligt. Jag behöver få tid.

Men det märkvärdiga är att det faktiskt inte går att få tid, det är en omöjlighet. Det finns ingen som kan ge tid. Ingen annan kan ge dig tid. Och egentligen är tid något som vi alla har, dessutom i mängder. Vi har 24 timmar om dygnet, i alla våra år. Tid är ju det enda vi har, om vi ska vara ärliga.

Ingen kan ta min tid ifrån mig. Vid närmare eftertanke står det mig fritt att välja hur jag vill disponera just min tid. För den äger ju jag. Jo, jag äger den, även om jag jobbar 40 timmar i veckan på ett kontor och har barn som måste tas om hand. Absolut kan tiden vara begränsad under vissa perioder, ibland har en vi deadline, och maten måste stå på bordet varje kväll. Det är klart att det finns yttre faktorer som styr hur jag disponerar min tid. Jag kan inte välja att låta blir att jobba. Eller jo, det är klart jag kan, men jag är inte beredd att ta konsekvenserna av det beslutet. Men när jag väl är på jobbet står det mig i själva verket fritt att välja hur jag ska fördela mina 40 timmar. Lyckligtvis jobbar jag på kontor och med det kommer en stor frihet att planera min tid. Och det står mig mer fritt än vad jag tror att förfoga även över tiden utanför jobbet. Jag kan låta barnen vara lite längre på skolan, eller klara sig själva, för att jag ska få några minuter till en promenad. Jag kan välja, eller välja bort, träning, städning, kompishäng, läsning, Netflix. Det finns massor av små val i vardagen, även om det stundtals kräver att jag tittar väldigt noga för att jag ska kunna se dem.

Det kanske upplevs som en ren provokation att jag säger så? Du springer mellan möten, du snabbsvarar på mail, du hetsar mellan olika arbetsuppgifter som aldrig blir klara. Sen rusar du hem och ordnar med mat, läxor, städning och läggning. Allt med känslan av att tiden inte räcker till. Men om vi verkligen ska dra det till sin spets så kan du alltid välja att tacka nej till ett möte. Du kan låta bli att svara på eller ens läsa mail under en tid. Du kan prioritera bort vissa arbetsuppgifter och låta dem vänta. Du kan göra en enklare middag och strunta i städningen. Du kan till och med avanmäla barnet från en aktivitet så du får en kväll till i veckan som inte är bokad. Eller hur? Om du verkligen vill? Om du tycker det är tillräckligt viktigt?

Om jag vill få tid måste jag ta tid. Jag måste göra svåra val. Jag måste orka prioritera min egna arbetstid och tacka nej till möten. Jag måste låta mailen vänta, så att jag kan arbeta klart med den där viktiga saken som faktiskt gör skillnad. Jag måste välja halvfabrikat ibland, eller hämtmat, över handrullade köttbullar. Jag måste låta tvätthögen växa. Ingen chef kommer högtidligt förära mig med mer tid under stor ceremoni. Inget barn, ingen annan vuxen kan skänka mig mer tid. Om jag vill få tid måste jag ta tid.

På det stora hela så båda kan och måste vi ta ansvar för hur vi disponerar vår tid. För den ÄR vår.

Och faktiskt kan det inte vara på något annat sätt. Motsatsen; att vi skulle vara offer i våra egna liv, ledlösa dockor som bara far runt efter någon annans planering, att vår tid skulle styras av utomstående, är ju helt absurd. Det kan absolut vara så i enstaka fall och från tid till annan; barnens basketmatch börjar kl 10, klart du måste förhålla dig till det. Särskilt småbarnsåren är enormt krävande, då du behöver göra plats för ett annat liv mitt i ditt egna. Men på det stora hela så båda kan och måste vi ta ansvar för hur vi disponerar vår tid. För den ÄR vår.

Avslutningsvis vill jag skicka med några ord på vägen, som verkligen fått mig att tänka till kring mitt förhållande till just tid:

”Två generationer senare tillhör jag en generation och en kultur som inbillar sig att den har ont om tid. Ont om det enda en människa har. Ett människoliv i Sverige varar i genomsnitt 30 000 dygn. Det är de som är vårt kapital, vår individuella förmögenhet. Därför är det inte rimligt, inte ens riktigt människovärdigt, att acceptera att tiden gjorts till en upplevd bristvara.”- Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, 1999