Allt börjar med mig. Och allt börjar med dig.

Vissa kvällar är mer spektakulära och oväntade än andra. Ikväll var en sådan kväll. Och ikväll kom det spektakulära inte från själva händelsernas som sådana, utan från insikterna och reflektionerna efteråt.

Jag ska sätta scenen först: lillasyskonet retar storasyskonet, storasyskonet blir irriterat och försöker ge igen varvid bråk, skrik och sedvanligt jagande genom lägenheten inträffar. Upprepa fyra gånger. Jag kör den vanliga arsenalen, dvs en blandning av medling, resonemang, ignorerande av alltihop och vädjande. I princip helt utan framgång, förutom några temporära ögonblick av eldupphör. Till slut tappar jag tålamodet och blir riktigt arg varvid haveriet är ett faktum.

Det hela slutade bra, ska jag säga. När alla besinnat sig hade vi en ärlig och på så många sätt stor konversation om allt det som är viktigt; nämligen hur det känns. Och efter en stund hittade vi orsaken till haveriet, stenen som skavde. Och då helt plötsligt! Då förstod vi, det var så uppenbart och självklart alltihop. Och vi pratade om andra sätt att göra nästa gång.

Jag är inte född igår; barnen kommer självklart bråka igen av samma skäl. Men nu har vi tagit det där första avgörande steget mot att göra bättre framåt. Det kanske kommer ta tid innan vi ser någon skillnad, det ska till många små steg av nya och annorlunda beteenden först. Men livet är som bekant en resa, så det är ju bara att gå på.

Nu åter till det spektakulära, och insikterna som kommit åter till mig ikväll:

• Konflikt är inte bara oundvikligt, det är absolut nödvändigt. Utan det haveri som uppstår ges inte samma skäl att gå till botten med det som konflikten synliggör. Man behöver låta maskineriet köra fast så det ryker och flammar ibland, och därmed skapa en oavvislig möjlighet att ta itu med det som faktiskt behöver tas itu med. The only way out is through.
• Det är oerhört ansträngande och obehagligt att vara i en konflikt. Jag behöver stålsätta mig för att just inte släta över och sopa undan, tona ned och undvika. Jag vacklar i tron på att jag gör rätt när jag låter konflikten pågå och gråten, den anklagande tystnaden och skriken avlöser varandra. Jag behöver verkligen samla mod för att orka stå kvar i det.
• Det ges en fantastiskt bra möjlighet att nå en annan människa i en konflikt, fast det inte känns så när den pågår som mest intensivt
• Kraften i att lyssna och vilja förstå istället för att vinna argumentet eller tillrättavisa är förunderlig. Om man verkligen ställer frågor för att man vill förstå, och verkligen lyssnar, så finns där allt man behöver för att komma vidare. Men det kräver att egot får stå åt sidan, för man kan inte göra det samtidigt som man hävdar sin rätt.
• Alla andras känslor är lika legitima som mina, även om jag inte förstår dem.

Och till sist; allt börjar med mig. Jag behöver först och främst leda mig själv om jag ska kunna bidra till en situation. Det kommer bli ungefär så bra eller så dåligt som jag bäddar för och det gäller verkligen att leva som man lär. Jag blir avslöjad direkt annars.

Allt börjar med mig. Och allt börjar med dig.