Lite som Wall-E

Jag vaknar av mobilens larm, de välbekanta tonerna och surret. Oftast passar jag då på att kolla mailen lite snabbt. Jag gör mig i ordning, roddar med frukost, äter med barnen. Mobilen har flera gånger åkt fram under morgonriten; inte minst ska vädret kollas och dagens agenda synkas med barnens önskemål om att bli hämtade från skolan.

Mobilen åker oftast fram igen på vägen till bussen (jag kanske fått ett mail, jag ska bara kolla) eller allra senast medan jag står vid hållplatsen (jag ska bara läsa det där inlägget). Sedan fortsätter det så hela dagen lång. Lite mailkollande, lite inlägg på Linkedin, lite Facebook, lite mail igen, några sms som besvaras, lite nyhetsläsning. Mitt i möten, mitt i lunchen, mitt i samtal, mitt i barnens läggning. Mobilen åker fram i tid och otid.

Bekymret med detta beteende, förutom att det är både tråkigt och ohövligt för omgivningen när uppmärksamheten ständigt flackar bort och nedåt till en skärm, är att hjärnan utan avbrott matas med intryck. Att sociala media och spel är konstruerade för att göra oss beroende med sina ändlösa scrolls och nivåer är känt. Hjärnans belöningssystem triggas kraftigt när man ser antalet likes på sin bild och hjärnan tycker det är spännande att se om någon svarat på ens kommentar eller mail. Och om jag bara spelar lite till så når jag ju nästa nivå!

Nackdelen med att låta hjärnan ständigt vara uppkopplad är att den aldrig får gå på tomgång, eller ha downtime som det heter i Dr Seigel’s tallriksmodell för hjärnan. När vi låter tankarna komma och gå utan någon särskild avsikt så ger vi hjärnan tid att koppla av och ladda om. Dessutom skapar vi utrymme för insikter eller tankar som annars kanske aldrig kommer till vårt medvetande. För det finns ju så mycket mindre tid till intryck inifrån om hjärnan ständigt är upptagen med att processa intryck utifrån.

Det finns ju så mycket mindre tid till intryck inifrån om hjärnan ständigt är upptagen med att processa intryck utifrån.

Som barn på 80-talet hade jag ibland tråkigt. Och sur över det var jag också, som sig bör när man är barn. Men efter en stund av tristess kickade till slut hjärnan igång sin egen verksamhet. Jag hade mycket mer tid att själv komma på idéer, saker att göra och ställen att utforska. Det fanns tid att vara nyfiken och svängrum för den kreativitet och påhittighet som alla barn har inom sig. I takt med att jag blev lite äldre utbyttes leken mot tankar och filosoferande om mig själv, vänner, skolan och allt annat som upptar unga vuxnas tid. Jag hade mycket mer tid att bara vara och att umgås med mig själv. Och om man någonsin ska gilla sitt eget sällskap och bli trygg i att vara på egen hand ibland, behöver man väl få tid att just umgås med sig själv och sina tankar?

Träning i medveten närvaro har jag hjälpt mig bli mer uppmärksam på mitt automatiska mobilanvändande. Jag blir varse när jag blir passiv framför den, som de immobila skuggor till människor som reser genom rymden i Wall-E. Jag gör allt oftare det medvetna valet att låta telefonen ligga kvar i väskan, men jag ska motvilligt erkänna att det ibland krävs en liten ansträngning att göra det. En liten tröst är att jag misstänker att jag inte är ensam om att ha svårt att låta bli mobilen. En snabb titt runt tunnelbanevagnen och på bussen bekräftar min tes. De allra flesta sitter till synes helt uppslukade av sin skärm, med hjärnan kidnappad av kickar.

Utforska ditt egna mobilanvändande under en dag och se vad du upptäcker (har du en iphone är Skärmtid en bra källa till insikter). Försök stå emot impulsen att ”bara kolla”, och se vad det väcker för känslor i dig. För mig är det lättast att ha downtime om jag är i rörelse; promenerar, rensar ogräs, kör bil, men hur är det för dig? Hitta det sätt som hjälper dig ha downtime och låt det gamla hederliga filosoferandet göra storartad comeback!