Berget som egentligen bara var en liten kulle

Det är våra rädslor som begränsar oss, tänker jag, och nästan ingenting annat. Och så länge vi låter rädslorna styra så finns det också gränser för vad vi kan göra. Det finns hinder och staket och saker som står i vägen. Det finns måsten och ”det går inte” och obegränsat av ”jag kan inte”.

Men om vi bestämmer oss för att släppa på rädslorna vi bär, blir allt istället möjligt. Tänk om vi skulle strunta i rädslan av inte att kunna kontrollera resultatet? Skita i önskan om att det ska bli på ett visst sätt. Tänk om vi bara bestämde oss för att prova utan att ta hänsyn till hur det går? Då finns det ju faktiskt nästan ingenting som du inte kan, eller hur? Om även om det vi gör blir sämre än vi hoppats, har vi antagligen lärt oss något som gör att nästa försök blir bättre. Det viktiga är kanske att vi hade modet att försöka, inte att försöket blev perfekt.

Vad händer i dig när du testar att strunta i rädslorna, och ser hindren i din väg som dess fantasikonstruktioner? Märker du att du också kan välja att se på dem på ett annat sätt? Det där berget blir helt plötsligt en liten kulle som du enkelt stegar över. Det är som att erövra en superkraft som du inte visste att du hade.

Så med det sagt, vad ska du prova härnäst?